Minne från augusti 2017 – Separationsångest

  • juli 3, 2018 at 18:06

Lycka är när dottern som åkt till Kroatien tillsammans med kompisens familj lägger ut en bild på Instagram . Då vet man att hon har det bra.

Minne från juli 2017 – Ofrivillig ponnymamma

  • juli 3, 2018 at 17:53

Mina reflektioner efter att ha varit ponnymamma fullt ut i två veckor är att hästar är fantastiska djur, att vara i stallet och naturen är härligt för både kropp och själ (förutom när man stukar foten), häst och ridning är inget som är övergående för min dotter inom en åskådlig framtid och om jag ska skaffa häst ska jag ha minst två och en egen hästgård ❤️. Om jag ska börja rida är dock fortfarande oklart.

En fighter…

  • mars 16, 2015 at 13:55

Är så himla stolt över min ”fighter” till dotter. Tidigare i år gjorde de ett simtest med skolan. Jag var lite orolig eftersom hon aldrig testat att simma så långt och till råga på allt var hon halvdålig den dagen. Det visade sig att hon inte klarade simtestet och enligt henne var det för att vattnet var svinkallt. Hennes lärare hörde av sig och sa att hon skulle kalla henne till simträning med de andra på skolan som inte hade klarat testet men att de skulle låta henne simma om testet eftersom hon varit krasslig sist. Kände mig orolig för hur dottern skulle ta det, att bli utpekad som icke simkunnig med tanke på att det finns en del elaka barn i klassen. Förra veckan blev min dotter och nio andra på skolan skickade till simhallen för att simträna och det var inga glada miner men jag bad henne att prova och om det var alldeles för hemskt skulle jag prata med läraren. Helt i onödan. Trots att vattnet var kallare denna gång simmade hon på och klarade testet galant. Min dotters målmedvetenhet kommer att ta henne långt…

Detta kallar jag mobbning…

  • oktober 25, 2014 at 22:11

Som mamma känner man när något inte är riktigt som det ska och jag har haft den känslan ända sedan terminen startade. Däremot var jag inte beredd på att få hem min dotter så ledsen. Hon kom till parkeringen springandes med tårarna rinnande ner för kinderna. Det var svårt att trösta henne och hon ville absolut inte gå tillbaka till skolan. En av tjejerna i klassen hade slagit henne med konerna som de använde på idrotten. Det gjorde ont och min dotter sprang därifrån ledsen. Saken blev inte bättre av att idrottsvikarien inte hade agerat eller reagerat när min dotter avvek från idrottslektionen ledsen. Svaret jag fick av en annan pedagog när jag ringde var att de har 25 andra elever att ta hand om. Men vad är det för skitsnack! Om någon är ledsen och gör sig illa ska man inte ta hand om den eleven då utan bara köra vidare?

Tydligen hade två av flickorna i klassen följt efter min dotter och hennes kompis som lekt häst och sagt dumma saker och förstört tidigare under dagen så detta blev nog droppen. Jag tycker inte att min dotter ska behöva höra saker som att, ”din hund är en skällande skithund och du vet ingenting om hundar” och ”när du åkte konståkning såg du ut som en groda”. Tråkigt nog är jag inte förvånad över att det var just dessa två flickor som fick henne så ledsen. Jag föreslog att vi skulle gå upp och prata med dem men hon ville absolut inte se dem. Jag försökte nå bådas föräldrar men ingen svarade varken på telefon eller på sms.

Givetvis kontaktade jag hennes lärare som agerade omedelbart och kallade samman föräldrar och barn till möte dagen efter. Ett möte som med facit i hand blev helt fel och jag tvivlar på att flickornas föräldrar fattade något utan det var som vanligt inte deras tjejers fel. Det var min dotter som kände sig kränkt och ledsen men hennes perspektiv och uppfattning om vad som hänt under dagen kom inte fram alls. Hon var helt enkelt för ledsen och satt ihopkurad och grät under hela mötet. Det enda positiva var väl att de verkligen fick se hur ledsen hon var och min förhoppning är att de fick sig en tankeställare. Min dotter kan vara tjurig och envis men hon är inte elak och ljuger inte och har hon sagt dumma saker så är det för att det finns två stycken som om jag ska vara helt ärlig är elaka, ettriga och manipulativa. Dessa två flickor tog upp att min dotter och kompisen hade områden där de inte fick gå eftersom det var hästarnas spiltor varpå läraren och specialpedagogen gjorde sig lustiga över det, ”hur skulle det se ut om vi delade in hela skolgården i 100 plättar”? Det var enda gången under mötet som jag lackade ur totalt. Jag ifrågasatte varför man måste stå just på den plätten när hela skolgården är ledig och att man kanske borde tänka på vad syftet är med att de måste stå just där. Då backade lärarna…Jag har nu också gjort klart för alla parter att om jag anser att dessa två flickor inte ska få komma i närheten av min dotter så har jag rätten till det. Jag vill inte att det går så långt men det vet också nu att jag har varit i samma sits gällande min son och då gick det så långt så att jag krävde den rätten.

Jag har talat om för min dotter att hon inte behöver leka med dessa flickor men hon svarade att hon måste ju det på skolan. Och här går åsikterna isär för jag tycker faktiskt att man även som barn ska få välja vem man vill leka med och vara vän med. Självklart ska man hjälpa alla barn att bli ”lekbara” men alla kan inte vara vänner, vänskap är ju inget ensidigt utan ska ju faktiskt vara besvarad, inte något påtvingat. Detta har jag också meddelat hennes lärare som faktiskt tog sig en funderare och lät min dotter och hennes kompis leka ostörda i några dagar.

Min dotter har tagit bort dessa tjejer från instagram. Läraren har visat på åtgärdstrappan att nästa gång något händer blir det rapporterat till rektorn som mobbning och åtgärder kommer att tas men jag undrar om de andra föräldrarna fattade det, något jag tvivlar på…

Sedan slutar man aldrig att förvånas. Vi hann bara hem från mötet så ringer den flickan som är allra elakast och undrar om min dotter vill leka och hur mycket vatten vi har i poolen. Något är verkligen fel både med flickan och hennes föräldrar…

Hästar kan lätt ta över ens liv…

  • oktober 25, 2014 at 21:20

Jag är ingen hästtjej men hur kommer det sig då att jag har en 9-åring som aldrig kan få nog av hästar?

Under cirka två års tid har jag försökt att slå dövörat till och tänkt att ridning är något övergående, speciellt om jag låtsas som ingenting och inte uppmuntrar hästintresset. Efter två års förnekande började det så smått gå upp för mig att det antagligen inte är något som kommer att gå över. Jag lät henne provrida i den lokala ridskolan i mars och sedan dess har det gått i en rasande fart. Hon blev inplacerad in en grupp som redan ridit en och en halv termin men hon har inte haft några problem med att hänga med. Denna termin rider hon dessutom två gånger i veckan. Hon har fått börja gallopera vilket gjorde mig nervös men hon klarade det galant. Hon har blivit avkastad då hästen hon red snubblade och föll men som tur var hamnade inte dottern under hästen och klarade sig med lite ont i foten. Numera är hon också skötare på ridklubben på söndagar då hon gått bronsskötarkurs och skrev alla rätt på provet.

Jag är så imponerad  över hennes målmedvetenhet och precis så stolt som en mamma bara kan vara. Hon sitter som gjuten på hästen och hon kan nog gå hur långt som helst…

Barmarksträning…

  • april 23, 2013 at 20:13

Tyvärr är isen borttagen i ishallen och konståkningsträningen är slut för den här säsongen om man inte åker i speedgruppen. Det verkar på dottern som om hon är besviken och hon blev därför väldigt glad när hon fick chansen att vara med på fysträningen i konståkningens regi nere på löparbanorna. Tre varv runt banorna som uppvärmning, hoppa hopprep, hjula, gå ner i brygga, öva på hopp och ner i spagat. När träningen var slut ville hon inte hem utan skulle öva mer vilket är ett gott betyg.

I tillägg till fysträningen åkte dottern och jag in till Tejjas skateshop och köpte en så kallad spinner. Den ser ut som en skosula men den är rund under och till för att öva piruetter. Vilken hit, hon över vanliga piruetter, sitt, himmel och spagatpiruetter tills hon blir alldeles ur. Det roliga är att alla i familjen vill snurra på den men det är inte alltid som vi får…

En dokumentärfilmare i familjen…

  • april 23, 2013 at 19:45

Det finns ingenting som en åtta-åring inte klarar av och jag småler över dotterns envishet och tro på att hon fixar allt. I fjällen far hon ner för alla nerfarter, hon tolkar efter skotern och står på medarna på släden. Nytt för i år var en nyinköpt filmkamera som monteras på hjälmen så att man kan filma i backen. Att killarna är intresserade av tekniken förvånar mig inte men att hon ville ha den på sin hjälm och filma det hade jag aldrig trott. Det roliga var att hon inte bara filmade utan att hon vid flera tillfällen pratade till som om det vore en dokumentär och antagligen har hon sett på internet vad man ska säga och hur man ska låta för det var på pricken…

Nu får man inte ha sina skor i fred längre…

  • april 23, 2013 at 18:34

Dotterns fötter har vuxit med raketfart. Hon är ju lång för sin ålder men hon ser ändå ut som ett L. Alla hennes skor är urvuxna och mäter man foten och lägger till växamån så har hon nu samma storlek som jag, 36. Detta har dottern upptäckt så nu provas det skor, inte bara de som jag inte är rädd om utan det är nya och högklackade som åker på. Standardfrasen är, ”dom passar, dom passar faktiskt”…

Yohio hysteri…

  • april 23, 2013 at 18:23

Det dröjer länge innan jag sätter mig i samma sits igen för en T-shirt med en kändisautograf. Yohio som kom tvåa i Melodifestivalen skulle uppträda i Stinsens köpcenter och som en liten överraskning tog jag med dottern och hennes kompis dit. Inbillade mig att en vardagskväll så skulle ett sådant jippo vara hanterbart och bilen skulle man ju alltid kunna parkera på mannens jobb. Det började med att parkeringen utanför hans arbetsplats var full trots att det krävs parkeringsbevis. När vi kom in i själva gallerian visade det sig att Yohio var en halvtimma sen och det var folk överallt. Framför scenen gick det inte att stå, rulltrappor och gångar var helt fyllda.

För att få en chans att se Yohio ställde vi oss längs den väg vi visste att han skulle komma för det verkade ju kört att få se honom uppträda. Mycket riktigt så sprang han förbi oss till tjejernas förtjusning. De hittade även ett kryphål på baksidan av scenen där de faktiskt kunde se uppträdandet. Efteråt trodde jag eller snarare hoppades jag på att tjejerna skulle ge upp men då började köandet för att få köpa de åtråvärda Yohio t-shirtsen som skulle signeras av artisten på plats. Jag kan säga att det blev en lång väntan men tjejerna var så tålmodiga så då tänkte jag att kan de så kan jag.

Tejerna var så uppe i varv efteråt och det var enligt dem själva den bästa dagen i hela deras liv, att de aldrig hade kunnat ana att det skulle få en t-shirt med Yohios autograf. Vi avslutade denna perfekta kväll med Mc Donalds…

Länge sedan sist…

  • mars 13, 2013 at 20:27

Det har hänt en hel del sedan jag skrev ett inlägg här på min dotters blogg och jag kan inte låta bli att få dåligt samvete. Självklart händer det massor i hennes liv hela tiden, smått som stort och syftet med bloggen är naturligtvis att hon som vuxen ska kunna läsa det jag har skrivit som en slags dagbok. Men det primära syftet med både hennes blogg och hennes brors är för att jag ska ha en kanal där jag kan få utlopp för mina känslor, få skriva av mig som en del av läkandeprocessen i sorgearbetet.

Det största som har hänt är att min dotter har fyllt åtta år. Hon har under en längre tid påtalat orättvisan med att brorsan alltid har första tjing på familjens iPad och hur mycket vi än försöker förklara hur svårt det är för honom att se slutar det med en alldeles förtvivlad dotter. Vi försöker att vara så rättvisa som det bara går och fram tills nu har barnen haft olika intressen och behov. Många vänner har sagt att man kan inte bara köpa en iPad om man har fler barn utan det blir en till varje barn eller ingen. Det blev alltså en iPad i åtta-års present och hon blev precis så glad som jag hade hoppats. Hennes spontana reaktion var ett väldigt förvånat ansikte följt av, ”jag trodde aldrig att jag skulle få en iPad”.

Hon har också börjat dansa jazzfunk på Laisings i Täby, samma klass som sin jämnåriga kusin. Hon satt med en söndag men ville inte börja med dans men när hon sedan ville titta på ytterligare en gång fick hon inte utan hon fick välja på att prova på eller lämna lokalen. Tack och lov valde hon att vara med och efter det har hon varit helt såld på dansen.

Igår besökte klassen musikskolan och det gjorde ett djupt intryck på henne så nu håller jag tummarna för att hon vill börja spela ett instrument nästa termin. Ukelelen åkte fram och hon hittade en app där man kunde spela keyboard och hon var sysselsatt hela kvällen. De hade fått prova en massa olika instrument och en av killarna hade frågat klassen om det visste vilket instrument ”ostbågen” var och då höll han upp en trumpet.